Job 21
1 Et Job répondit et dit:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Écoutez, écoutez mon discours, et cela tiendra lieu de vos consolations.
Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
3 Supportez-moi, et moi je parlerai, et après mes paroles, moque-toi!
Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
4 Ma plainte s’adresse-t-elle à un homme? Et pourquoi mon esprit ne serait-il pas à bout de patience?
Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
5 Tournez-vous vers moi, et soyez étonnés, et mettez la main sur la bouche.
Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
6 Quand je m’en souviens, je suis terrifié, et le frisson saisit ma chair:
Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
7 Pourquoi les méchants vivent-ils, deviennent-ils âgés, et croissent-ils même en force?
Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
8 Leur postérité s’établit devant eux, auprès d’eux, et leurs descendants devant leurs yeux.
De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
9 Leurs maisons sont en paix, loin de la frayeur, et la verge de Dieu n’est pas sur eux.
Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
10 Leur taureau engendre sans manquer, leur vache vêle et n’avorte pas.
När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
11 Ils font sortir leurs jeunes enfants comme un troupeau, et leurs enfants s’ébattent.
Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
12 Ils chantent au son du tambourin et de la harpe, et se réjouissent au son du chalumeau.
De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid. (Sheol h7585)
14 Et ils disent à Dieu: Retire-toi de nous, nous ne prenons pas plaisir à la connaissance de tes voies.
Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
15 Qu’est-ce que le Tout-puissant pour que nous le servions, et que nous profitera-t-il de nous adresser à lui?
Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
16 Voici, leur bonheur n’est pas dans leur main. Loin de moi le conseil des méchants!
Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
17 Combien de fois la lampe des méchants s’éteint-elle, et leur calamité vient-elle sur eux, [et] leur distribue-t-Il des douleurs dans sa colère,
Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
18 [Et] sont-ils comme la paille devant le vent, et comme la balle chassée par la tempête?
De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
19 Dieu réserve à ses fils [la punition de] sa méchanceté: il la lui rend, et il le saura;
»Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
20 Ses yeux verront sa calamité, et il boira de la fureur du Tout-puissant.
Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
21 Car quel plaisir [a-t-il] à sa maison après lui, quand le nombre de ses mois est tranché?
Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
22 Est-ce à Dieu qu’on enseignera la connaissance, quand c’est lui qui juge ceux qui sont haut élevés?
»Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
23 L’un meurt en pleine vigueur, entièrement tranquille et à l’aise;
Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
24 Ses flancs sont garnis de graisse, et la moelle de ses os est abreuvée.
hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
25 Et l’autre meurt dans l’amertume de son âme et n’a jamais goûté le bonheur.
Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
26 Ils gisent ensemble sur la poussière, et les vers les couvrent.
Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
27 Voici, je connais vos pensées, et vos plans contre moi pour me faire violence.
Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
28 Car vous dites: Où est la maison du noble, et où la tente des demeures des méchants?
I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
29 Ne l’avez-vous pas demandé à ceux qui passent par le chemin? Et n’avez-vous pas reconnu ce qui les distingue:
Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
30 Que le méchant est épargné pour le jour de la calamité, qu’ils sont emmenés au jour de la fureur?
att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
31 Qui lui dira en face sa voie? et ce qu’il a fait, qui le lui rendra?
Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
32 Il sera conduit dans un sépulcre, et sur le tertre il veillera.
Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
33 Les mottes de la vallée lui sont douces; et après lui tout homme suit à la file, et ceux qui l’ont précédé sont sans nombre.
Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
34 Et comment me consolez-vous avec de vaines [consolations]? Vos réponses restent perfides.
Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
