Hiob 39
1 “Ènya ɣeyiɣi si todzigbɔ̃wo dzia via? Ènɔa eteƒe hafi zinɔ fɔa fua?
Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
2 Èxlẽa ɣletiwo va se ɖe woƒe vidziɣia? Ènya ɣeyiɣi si wodzia via?
Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
3 Wodzea klo hedzia vi eye woƒe kuléle wua nu.
De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
4 Wo viwo tsina eye ŋusẽ ɖoa wo ŋu le gbe me, ale wodzona eye womegagbɔna vaa wo dadaa gbɔ o.
Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
5 “Ame kae na ablɔɖe gbetedzi? Ame kae tu kae?
Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
6 Metsɔ gbegbe nɛ be wòanye eƒe aƒe kple dzeƒi gbadza la nɛ be wòanye enɔƒe.
Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
7 Hoowɔwɔ si le edzi yim le dua me la le kokoe ɖim nɛ eye mele tasiaɖamkula ƒe ɣlidodo sem o.
Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
8 Etsana le togbɛwo dzi dia gbeɖuƒe eye wòtsaa ŋu na gbe mumu ɖe sia ɖe.
Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
9 “Ɖe to si le gbe me la alɔ̃ asubɔ wòa? Atɔ ɖe wò gbeɖuƒe le zã mea?
Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
10 Àte ŋu ade kae ɖe agbleŋlɔnu ŋua? Alɔ̃ anɔ yowòme aŋlɔ balimea?
Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
11 Ɖe nàɖo ŋu ɖe eŋu le eƒe ŋusẽ gã la ta? Àtsɔ wò dɔ kpekpewo agble ɖe eƒe asi mea?
Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
12 Àte ŋu aɖo dzi ɖe eŋu be atsɔ wò lu agbɔe na wò dedie eye wòaƒoe ƒu ɖe wò lugbɔƒea?
Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
13 “Golo ƒoa eƒe aʋala kpakpakpa dzidzɔtɔe gake womate ŋu atsɔe asɔ kple damixe ƒe fu kple aʋalã o.
Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
14 Eɖaa eƒe azi ɖe anyigba, enana ke xɔdzo dea dzo eme
Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
15 eye metsɔ ɖeke le eme be, ame aɖe ate ŋu aɖo afɔ edzi, agbãe loo, alo lã wɔadã aɖe agbãe o.
Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
16 Esẽa ŋuta le viawo ŋu abe menye eyae dzi wo o ene eye metsɔa ɖeke le eme ne eƒe agbagbadzedze zu dɔ vlo o.
Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
17 Elabena Mawu mena nunyae alo na susu nyuie o.
Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
18 Ke hã la, ne ekeke aʋala me, hedze duƒuƒu gɔme la, sɔ kple sɔdola ƒe nu ɖia kokoe nɛ.
Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
19 “Wòe na ŋusẽ sɔ alo wòe tsɔ kɔdza de kɔ nɛa?
Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
20 Wòe na wòtia kpo abe ʋetsuvi ene eye wòdoa ŋɔdzi kple eƒe ŋɔtimegbɔgbɔa?
Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
21 Etsɔa eƒe afɔkli kaa nu ŋɔdzitɔe, ekpɔa dzidzɔ ɖe eƒe ŋusẽ ŋu eye wòlũna ɖe aʋakɔ dzi.
Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
22 Vɔvɔ̃ doa nukokoe nɛ eye mevɔ̃a naneke o, yi gɔ̃ hã medoa ŋɔdzi nɛ o.
Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
23 Aŋutrɔwo le wo nɔewo lɔm le eƒe axadzi, nenema kee nye akplɔ siwo le dzo dam kple yi.
Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
24 Ele anyigba ɖum esi wògli kple dzidzɔ manyagblɔ, mate ŋu anɔ te va se ɖe esime kpẽ naɖi o.
Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
25 Edo ɣli be, ‘Aha!’ ne kpẽa ɖi. Esea aʋa ƒe ʋeʋẽ le adzɔge ke kple aʋakplɔlawo ƒe gbeɖeɖe kple aʋaɣli.
För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
26 “Ɖe aʋako dzona yia dzi ʋĩi le wò nunya nu eye wòkekea eƒe aʋalã heɖoa ta dziehea?
Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
27 Ɖe hɔ̃ dzona yia dzi ʋĩi le wò gbeɖeɖe nu eye wòwɔa eƒe atɔ ɖe kɔkɔƒea?
Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
28 Enɔa togbɛ kɔkɔ dzi eye wòtsia afi ma le zã me, agakpe tsakli tomee nye eƒe bebeƒe.
På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
29 Afi ma wòdia eƒe nuɖuɖu tsonae eye eƒe ŋku kpɔnɛ le adzɔge ke.
Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
30 Ʋu nye nuɖuɖu na viawo eye afi si aʋatsilawo le la, afi ma wònɔna.”
Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
