Job 23

1 Sotheli Joob answeride, and seide,

Därefter tog Job till orda och sade:

2 Now also my word is in bitternesse, and the hond of my wounde is agreggid on my weilyng.

Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

3 Who yyueth to me, that Y knowe, and fynde hym, and come `til to his trone?

Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

4 Y schal sette doom bifor hym, and Y schal fille my mouth with blamyngis;

Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

5 that Y kunne the wordis, whiche he schal answere to me, and that Y vnderstonde, what he schal speke to me.

Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

6 Y nyle, that he stryue with me bi greet strengthe, nether oppresse me with the heuynesse of his greetnesse.

Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

7 Sette he forth equite ayens me, and my doom come perfitli to victorie.

Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

8 If Y go to the eest, God apperith not; if Y go to the west, Y schal not vndurstonde hym; if Y go to the left side,

Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

9 what schal Y do? Y schal not take hym; if Y turne me to the riyt side, Y schal not se hym.

har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

10 But he knowith my weie, and he schal preue me as gold, that passith thorouy fier.

Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

11 My foot suede hise steppis; Y kepte his weie, and Y bowide not awey fro it.

Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

12 Y yede not awei fro the comaundementis of hise lippis; and Y hidde in my bosum the wordis of his mouth.

Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

13 For he is aloone, and no man may turne awei hise thouytis; and what euer thing he wolde, his wille dide this thing.

Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

14 Whanne he hath fillid his wille in me, also many othere lijk thingis ben redi to hym.

Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

15 And therfor Y am disturblid of his face, and Y biholdynge hym am anguyschid for drede.

Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

16 God hath maad neische myn herte, and Almyyti God hath disturblid me.

Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

17 For Y perischide not for derknessis neiyynge; nethir myist hilide my face.

ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.