Job 14
1 A man is borun of a womman, and lyueth schort tyme, and is fillid with many wretchidnessis.
Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
2 Which goith out, and is defoulid as a flour; and fleeth as schadewe, and dwellith neuere perfitli in the same staat.
Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
3 And gessist thou it worthi to opene thin iyen on siche a man; and to brynge hym in to doom with thee?
Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
4 Who may make a man clene conseyued of vnclene seed? Whether not thou, which art aloone?
Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
5 The daies of man ben schorte, the noumbre of his monethis is at thee; thou hast set, ethir ordeyned, hise termes, whiche moun not be passid.
Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
6 Therfor go thou awey fro hym a litil, `that is, bi withdrawyng of bodili lijf, that he haue reste; til the meede coueitid come, and his dai is as the dai of an hirid man.
Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
7 A tree hath hope, if it is kit doun; and eft it wexith greene, and hise braunches spreden forth.
Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
8 If the roote therof is eeld in the erthe, and the stok therof is nyy deed in dust;
Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
9 it schal buriowne at the odour of watir, and it schal make heer, as whanne it was plauntid first.
Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
10 But whanne a man is deed, and maad nakid, and wastid; Y preye, where is he?
Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
11 As if watris goen awei fro the see, and a ryuer maad voide wexe drie,
Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
12 so a man, whanne he hath slept, `that is, deed, he schal not rise ayen, til heuene be brokun, `that is, be maad newe; he schal not wake, nether he schal ryse togidere fro his sleep.
Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
13 Who yiueth this to me, that thou defende me in helle, and that thou hide me, til thi greet veniaunce passe; and thou sette to me a tyme, in which thou haue mynde on me? (Sheol h7585)
Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
14 Gessist thou, whethir a deed man schal lyue ayen? In alle the daies, in whiche Y holde knyythod, now Y abide, til my chaungyng come.
Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
15 Thou schalt clepe me, and Y schal answere thee; thou schalt dresse the riyt half, `that is, blis, to the werk of thin hondis.
Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
16 Sotheli thou hast noumbrid my steppis; but spare thou my synnes.
Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
17 Thou hast seelid as in a bagge my trespassis, but thou hast curid my wickidnesse.
Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
18 An hil fallynge droppith doun; and a rooche of stoon is borun ouer fro his place.
Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
19 Watris maken stoonys holowe, and the erthe is wastid litil and litil bi waischyng a wey of watir; and therfor thou schalt leese men in lijk maner.
Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
20 Thou madist a man strong a litil, that he schulde passe with outen ende; thou schalt chaunge his face, and schalt sende hym out.
Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
21 Whether hise sones ben noble, ether vnnoble, he schal not vndurstonde.
Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
22 Netheles his fleisch, while he lyueth, schal haue sorewe, and his soule schal morne on hym silf.
Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
