Job 6
1 Bvt Iob answered, and said,
Job svarade, och sade:
2 Oh that my griefe were well weighed, and my miseries were layed together in the balance.
När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
3 For it woulde be nowe heauier then the sande of the sea: therefore my wordes are swallowed vp.
Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
4 For the arrowes of the Almightie are in me, the venime whereof doeth drinke vp my spirit, and the terrours of God fight against me.
Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
5 Doeth the wilde asse bray when he hath grasse? or loweth the oxe when he hath fodder?
Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
6 That which is vnsauerie, shall it be eaten without salt? or is there any taste in the white of an egge?
Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
7 Such things as my soule refused to touch, as were sorowes, are my meate.
Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8 Oh that I might haue my desire, and that God would grant me the thing that I long for!
O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9 That is, that God would destroy me: that he would let his hand go, and cut me off.
Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10 Then should I yet haue comfort, (though I burne with sorowe, let him not spare) because I haue not denyed the wordes of the Holy one.
Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11 What power haue I that I should endure? or what is mine end, if I should prolong my life?
Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12 Is my strength the strength of stones? or is my flesh of brasse?
Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13 Is it not so, that there is in me no helpe? and that strength is taken from me?
Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14 He that is in miserie, ought to be comforted of his neighbour: but men haue forsaken the feare of the Almightie.
Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
15 My brethre haue deceiued me as a brook, and as the rising of the riuers they passe away.
Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
16 Which are blackish with yee, and wherein the snowe is hid.
Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
17 But in time they are dryed vp with heate and are consumed: and when it is hote they faile out of their places,
Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
18 Or they depart from their way and course, yea, they vanish and perish.
Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
19 They that go to Tema, considered them, and they that goe to Sheba, waited for them.
De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
20 But they were confounded: when they hoped, they came thither and were ashamed.
Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
21 Surely nowe are ye like vnto it: ye haue seene my fearefull plague, and are afraide.
Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
22 Was it because I said, Bring vnto me? or giue a rewarde to me of your substance?
Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
23 And deliuer me from the enemies hande, or ransome me out of the hand of tyrants?
Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
24 Teach me, and I wil hold my tongue: and cause me to vnderstande, wherein I haue erred.
Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
25 Howe stedfast are the wordes of righteousnes? and what can any of you iustly reproue?
Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
26 Doe ye imagine to reproue wordes, that the talke of the afflicted should be as the winde?
I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
27 Ye make your wrath to fall vpon the fatherlesse, and dig a pit for your friende.
I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
28 Nowe therefore be content to looke vpon me: for I will not lie before your face.
Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
29 Turne, I pray you, let there be none iniquitie: returne, I say, and ye shall see yet my righteousnesse in that behalfe.
Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
30 Is there iniquitie in my tongue? doeth not my mouth feele sorowes?
Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
