Spreuken 5
1 Mijn zoon, schenk uw aandacht aan mijn wijsheid, Neig uw oor tot mijn inzicht;
Min son, akta på min vishet, böj ditt öra till mitt förstånd,
2 Dat overleg en ervaring u mogen behoeden, En u bewaren voor de lippen van een vreemde vrouw.
så att du bevarar eftertänksamhet och låter dina läppar taga kunskap i akt.
3 Want al druipen de lippen der vreemde van honing, En is haar gehemelte gladder dan olie,
Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun.
4 Ten slotte is zij bitter als alsem, En scherp als een tweesnijdend zwaard.
Men på sistone bliver hon bitter såsom malört och skarp såsom ett tveeggat svärd.
Hennes fötter styra nedåt mot döden till dödsriket draga hennes steg. (Sheol h7585)
6 Ze bakent de weg des levens niet af, Maar haar paden kronkelen ongemerkt!
Livets väg vill hon ej akta på; hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.
7 Welnu dan kinderen, luistert naar mij, Keert u niet af van mijn woorden.
Så hören mig nu, I barn, och viken icke ifrån min muns tal.
8 Houd uw weg verre van haar, Nader niet tot de deur van haar huis:
Låt din väg vara fjärran ifrån henne, och nalkas icke dörren till hennes hus.
9 Anders moet ge aan anderen uw frisheid afstaan, Uw jaren offeren aan een ongenadig mens
Må du ej åt andra få offra din ära, ej dina år åt en som hämnas grymt;
10 Verrijken zich vreemden met uw vermogen, En komt uw zuurverdiend loon in het huis van een ander.
må icke främmande få mätta sig av ditt gods och dina mödors frukt komma i en annans hus,
11 Dan slaat ge ten slotte aan ‘t jammeren, En moet ge, als heel uw lichaam op is, bekennen:
så att du själv på sistone måste sucka, när ditt hull och ditt kött är förtärt.
12 Hoe heb ik toch de tucht kunnen haten, En de vermaning in de wind kunnen slaan?
och säga: "Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!
13 Waarom heb ik niet geluisterd naar hen, die mij onderwezen, Geen aandacht geschonken aan hen, die mij leerden?
Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst, och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?
14 Nu hebben mij haast alle rampen getroffen Midden in de kring van mijn volk!
Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är, mitt i församling och menighet.
15 Drink water uit uw eigen bron, Een koele dronk uit uw eigen put
Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen källa.
16 Zoudt ge úw wellen over de rand laten stromen, Uw watergolven over de straten?
Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen?
17 Néén, u alleen behoren zij toe, Niet aan vreemden nevens u.
Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig.
18 Houd dus uw bron voor u zelf, En geniet van de vrouw uwer jeugd:
Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;
19 Die aanminnige hinde, Die bevallige gems; Haar borsten mogen u ten allen tijde bevredigen. Aan haar liefde moogt ge u voortdurend bedwelmen.
hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust.
20 Waarom, mijn zoon, zoudt ge u aan een vreemde te buiten gaan, De boezem strelen van een onbekende?
Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?
21 Voor de ogen van Jahweh liggen de wegen van iedereen open, Hij let op de paden van allen:
Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade, och på alla hennes stigar giver han akt.
22 De boze wordt in zijn eigen wandaden verstrikt, In de banden van zijn zonden gevangen;
Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror.
23 Zijn losbandigheid brengt hem om het leven, Door zijn vele dwaasheden komt hij om.
Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig; ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.
