Job 23
1 Job antwoordde, en sprak:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Al weer heet mijn klagen verzet: Maar zijn hand dwingt mij tot zuchten!
Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
3 Ach, dat ik Hem vinden kon, En voor zijn troon kon verschijnen!
Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
4 Dan zette ik Hem mijn zaak uiteen, En vulde mijn mond met bewijzen;
Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
5 Dan kende ik de woorden, waarmee Hij mij antwoordt, Vernam ik, wat Hij mij zegt.
Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
6 Zou Hij zijn macht in het geding moeten brengen? Neen, als Hij slechts naar mij hoorde!
Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
7 Dan zou Hij bemerken dat er bij Hem een onschuldige pleit, En ik was voorgoed van mijn Rechter bevrijd!
Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
8 Maar ga ik naar het oosten, Hij is er niet, Of naar het westen, ik bespeur Hem niet;
Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
9 Ik zoek Hem ten noorden, ik vind Hem niet, Wend mij naar het zuiden, ik zie Hem niet.
har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
10 Het is, omdat Hij mijn wandel kent Omdat ik als goud te voorschijn zou treden, als Hij mij toetst:
Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
11 Want mijn voet bleef steeds in zijn spoor, Ik hield zijn pad, en verliet het nooit!
Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
12 Van het bevel zijner lippen week ik niet af, Het woord van zijn mond heb ik in mijn boezem bewaard:
Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
13 Maar wil Hij iets, wie kan Hem beletten, Begeert Hij iets, Hij voert het uit!
Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
14 Ja, Hij volbrengt, wat Hij over mij heeft besloten, Met al het andere, wat Hij heeft beschikt:
Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
15 En daarom ben ik voor Hem zo bang, Sidder ik, als ik aan Hem denk.
Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
16 Het is God, die mijn hart murw heeft geslagen, De Almachtige, die mij verschrikt;
Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
17 Neen, niet door de duisternis ben ik ontsteld Niet door het donker, dat mijn gelaat bedekt!
ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
