Ordsprogene 26

1 Som Sne om Somren og Regn Høsten så lidt hører Ære sig til for en Tåbe.

Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden, så höves det ej heller att dåren får ära.

2 Som en Spurv i Fart, som en Svale i Flugt så rammer ej Banden mod sagesløs Mand.

Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort, så far en oförtjänt förbannelse förbi.

3 Svøbe for Hest, Bidsel for Æsel og Ris for Tåbers Ryg.

Piskan för hästen, betslet för åsnan och riset för dårarnas rygg!

4 Svar ej Tåben efter hans Dårskab, at ikke du selv skal blive som han.

Svara icke dåren efter hans oförnuft, så att du icke själv bliver honom lik.

5 Svar Tåben efter hans Dårskab, at han ikke skal tykkes sig viis.

Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis.

6 Den afhugger Fødderne og inddrikker Vold, som sender Bud ved en Tåbe.

Den som sänder bud med en dåre, han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck.

7 Slappe som den lammes Ben er Ordsprog i Tåbers Mund.

Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned, äro ordspråk i dårars mun.

8 Som en, der binder Stenen fast i Slyngen, er den, der hædrer en Tåbe.

Såsom att binda slungstenen fast vid slungan, så är det att giva ära åt en dåre.

9 Som en Tornekæp, der falder den drukne i Hænde, er Ordsprog i Tåbers Mund.

Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand, så är det med ordspråk i dårars mun.

10 Som en Skytte, der sårer enhver, som kommer, er den, der lejer en Tåbe og en drukken.

En mästare gör själv allt, men dåren lejer, och lejer vem som kommer.

11 Som en Hund, der vender sig om til sit Spy, er en Tåbe, der gentager Dårskab.

Lik en hund som vänder åter till i sina spyor dåre som på nytt begynner sitt oförnuft.

12 Ser du en Mand, der tykkes sig viis, for en Tåbe er der mere Håb end for ham.

Ser du en man som tycker sig själv vara vis, det är mer hopp om en dåre än om honom.

13 Den lade siger: "Et Rovdyr på Vejen, en Løve ude på Torvene!"

Den late säger: "Ett vilddjur är på vägen, ja, ett lejon är på gatorna.

14 Døren drejer sig på sit Hængsel, den lade på sit Leje.

Dörren vänder sig på sitt gångjärn, och den late vänder sig i sin säng.

15 Den lade rækker til Fadet, men gider ikke føre Hånden til Munden.

Den late sticker sin hand i fatet, men finner det mödosamt att föra den åter till munnen.

16 Den lade tykkes sig større Vismand end syv, der har kloge Svar.

Den late tycker sig vara vis, mer än sju som giva förståndiga svar.

17 Den griber en Hund i Øret, som blander sig i uvedkommende Strid.

Lik en som griper en hund i öronen är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram.

18 Som en vanvittig Mand, der udslynger Gløder, Pile og Død,

Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar,

19 er den, der sviger sin Næste og siger: "Jeg spøger jo kun."

är en man som bedrager sin nästa och sedan säger: "Jag gjorde det ju på skämt."

20 Er der intet Brænde, går Ilden ud, er der ingen Bagtaler, stilles Trætte.

När veden tager slut, slocknar elden. och när örontasslaren är borta, stillas trätan.

21 Trækul til Gløder og Brænde til Ild og trættekær Mand til at optænde Kiv.

Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved, så upptändes kiv av en trätgirig man.

22 Bagtalerens Ord er som Lækkerbidskener, de synker dybt i Legemets Kamre.

Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.

23 Som Sølvovertræk på et Lerkar er ondsindet Hjerte bag glatte Læber.

Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt.

24 Avindsmand hykler med Læben, i sit Indre huser han Svig;

En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek.

25 gør han Røsten venlig, tro ham dog ikke, thi i hans Hjerte er syvfold Gru.

Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta.

26 Den, der dølger sit Had med Svig, hans Ondskab kommer frem i Folkets Forsamling.

Hatet brukar list att fördölja sig med, men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen.

27 I Graven, man graver, falder man selv, af Stenen, man vælter, rammes man selv.

Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka.

28 Løgnetunge giver mange Hug, hyklersk Mund volder Fald.

En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat, och en hal mun kommer fall åstad.