Jeremias 6

1 Fly, I Benjamins Sønner, bort fra Jerusalem og stød i hornet i Tekoa, hejs Mærket over Bet-Kerem! Thi Ulykke truer fra Nord, et vældigt Sammenbrud.

Församler eder, I BenJamins barn utu Jerusalem, och blåser i trummeter på Thekoa vakt, och reser upp ett baner på BethCherems vakt; ty en olycka är på färde ifrå nordan, och en stor jämmer.

2 Jeg tilintetgør Zions Datter, den yndige, forvænte

Dottren Zion är såsom en dägelig och lustig äng;

3 til hende kommer der Hyrder med deres Hjorde; de opslår Telte i Ring om hende, afgræsser hver sit Stykke.

Men der skola herdar komma öfver henne med deras hjord; de skola uppslå sin tjäll allt omkring henne, och i bet ligga hvar på sitt rum ( och säga ):

4 Helliger Angrebet på hende! Op! Vi rykker frem ved Middag! Ve os, thi Dagen hælder, thi Aftenskyggerne længes.

Ruster eder till strid emot henne; upp, låter oss draga upp, medan det ännu bittida dags är; ej! det kommer aftonen, och skuggen varder stor.

5 Op! Vi rykker frem ved Nat og lægger hendes Borge øde.

Nu väl, låt oss nu vara uppe, det vi än skulle draga ditupp om nattena, och förderfva hennes palats.

6 Thi så siger Hærskarers HERRE: Fæld Træer og opkast en Vold imod Jerusalem! Ve Løgnens By med lutter Voldsfærd i sin Midte!

Ty så säger Herren Zebaoth: Fäller trä, och görer bålverk emot Jerusalem; ty det är en stad, som hemsökt skall varda; är der dock alltsammans orätt inne.

7 Som Brønden sit Vand holder Byen sin Ondskab frisk; der høres om Voldsfærd og Hærværk, Sår og Slag har jeg altid for Øje.

Och likasom en källa uppväller sitt vatten, så uppväller ock hans ondska; hans orätt och öfvervåld ropar upp i himmelen; sitt mord och slag bedrifva de dagliga för mig.

8 Jerusalem, tag ved Lære, at min Sjæl ej vender sig fra dig, at jeg ikke skal gøre dig til Ørk, til folketomt, Land.

Bättra dig, Jerusalem, förr än mitt hjerta vänder sig ifrå dig, och jag gör dig till ett öde land, der ingen uti bor.

9 Så siger Hærskarers HERRE: Hold Efterhøst på Israels Rest, som det sker på en Vinstok, ræk som en Vingårdsmand atter din Hånd til dens Ranker!

Detta säger Herren Zebaoth: Hvad qvart blifvet är af Israel, det måste ock efteråt afhemtadt varda, lika som ett vinträ; vinhemtaren skall afhemta uti korgen det ena efter det andra.

10 "For hvem skal jeg tale og vidne, så de hører derpå? Se, de har uomskårne Ører, kan ej lytte til; se, HERRENs Ord er til Spot og huer dem ikke.

Ack! med hvem skall jag dock tala och betyga, att dock någor ville hörat? Men deras öron äro oomskorne; de kunna icke hörat; si, de hålla Herrans ord för gäckeri, och vilja det intet.

11 Jeg er fuld af HERRENs Vrede og træt af at tæmme den." Gyd den ud over Barnet på Gaden, over hele de unges Flok; både Mand og Kvinde skal fanges, gammel og Olding tillige;

Derföre är jag så full af Herrans trugande, att jag icke kan låtat; gjut ut både öfver barnen på gatone, och öfver de män i Rådet allt tillsammans; ty både man och qvinna, både åldrig och utgammal skola fångne varda.

12 deres Huse, Marker og Kvinder skal alle tilfalde andre; thi jeg udrækker Hånden mod Landets Folk, så lyder det fra HERREN.

Deras hus skola komma främmande tillhanda, samt med åkrar och hustrur; ty jag vill uträcka mina hand, säger Herren, öfver landsens inbyggare.

13 Thi fra små til store søger hver eneste Vinding, de farer alle med Løgn fra Profet til Præst.

Ty de fara allesammans efter girighet, både små och store; och både Propheter och Prester lära allesamman falska Gudstjenst;

14 De læger mit Folks Brøst som den simpleste Sag, idet de siger: "Fred, Fred!" skønt der ikke er Fred.

Och trösta mitt folk i deras olycko, att de skola det ringa akta, och säga: Det står väl till, det står väl till; och det står dock intet väl till.

15 De skal få Skam, thi de har gjort vederstyggelige Ting, og dog blues de ikke, dog kender de ikke til Skam. Derfor skal de falde på Valen; på Hjemsøgelsens Dag skal de snuble, siger HERREN.

Derföre skola de komma på skam, att de sådana styggelse bedrifva; ändock de vilja oskämde vara, och vilja intet skämma sig; derföre måste de falla hvar öfver annan; och när jag varder dem hemsökandes, skola de falla, säger Herren.

16 Så siger HERREN: Stå ved Vejene og se efter, spørg efter de gamle Stier, hvor Vejen er til alt godt, og gå på den; så finder I Hvile for eders Sjæle. Men de svarede: "Det vil vi ikke."

Detta säger Herren: Går uppå vägarna, och ser till, och fråger efter de förra vägar, hvilken den gode vägen är, och vandrer deruppå, så skolen I finna ro för edra själar; men de sade: Vi göre det intet.

17 Og jeg satte Vægtere over dem: "Hør Hornets Klang!" Men de svarede: "Det vil vi ikke."

Jag hafver satt väktare öfver eder; akter uppå trummeternas ljud; men de sade: Vi göret intet.

18 Hør derfor, I Folk, og vidn imod dem!

Derföre hörer, I Hedningar, och akter häruppå, samt med edart folk.

19 Hør, du Jord! Se, jeg sender Ulykke over dette Folk, Frugten at deres Frafald, thi de lyttede ikke til mine Ord og lod hånt om min Lov.

Du jord, hör till: Si, jag vill låta komma en olycko öfver detta folk, nämliga deras förtjenta lön, att de icke akta min ord, och förkasta min lag.

20 Hvad skal jeg med Røgelsen, der kommer fra Saba, med den dejlige Kalmus fra det fjerne Land? Eders Brændofre er ej til Behag, eders Slagtofre huer mig ikke.

Hvad frågar jag efter rökelse, som kommer af rika Arabien, och efter god canel, som kommer utaf fjerran land? Edor bränneoffer äro mig intet tacknämlig, och edor offer behaga mig intet.

21 Derfor, så siger HERREN: Se, jeg sætter Anstød for dette Folk, og de skal støde an derimod, både Fædre og Sønner; både Nabo og Genbo skal omkomme.

Derföre säger Herren alltså: Si, jag vill sätta desso folkena en förargelse, der både fäder och barn skola sig tillsammans uppå stöta, och skola förgås, den ene grannen med den andra.

22 Så siger HERREN: Se, et Folkeslag kommer fra Nordens Land, et vældigt Folk bryder op fra det yderste af Jorden.

Detta säger Herren: Si, ett folk varder kommandes nordanefter, och ett stort folk skall uppresa sig hardt vid vårt land;

23 De fører Bue og Spyd, er skånselsløst grumme; deres Røst er som Havets Brusen, de rider på Heste, rustet som Stridsmand mod dig, du Zions Datter.

De der båga och spets föra; det är grufveligit, och utan barmhertighet; de fräsa såsom ett stormande haf, och rida på hästar, rustade såsom krigsfolk, emot dig, du dotter Zion.

24 Vi hørte Rygtet derom, vore Hænder blev slappe, Rædsel greb os, Skælven som fødende Kvinde.

När vi få höra af dem, så skola oss våra händer nedfalla; oss varder ångest och ve, lika som ene i barnsnöd.

25 Gå ikke ud på Marken og følg ej Vejen, thi Fjenden bærer Sværd, trindt om er Rædsel.

Ingen gånge ut på markena, och ingen ut uppå vägarna; ty det är allestäds osäkert för fiendans svärd.

26 Klæd dig i Sæk, mit Folks Datter, vælt dig i Støvet, hold Sorg som over den enbårne, bitter Klage! Thi Hærværksmanden skal brat komme over os.

O! du mins folks dotter, drag en säck uppå, och lägg dig i asko; haf sorg lika som för enda sonen, och beklaga dig lika som de der högeliga bedröfvade äro; ty förderfvaren kommer öfver oss hasteliga.

27 Til Metalprøver, Guldprøver, gjorde jeg dig i mit Folk til at kende og prøve deres Færd.

Jag hafver satt dig till en smältare i mitt folk, det så hårdt är; att du deras väsende förfara och bepröfva skall.

28 De faldt alle genstridige fra, de går og bagtaler, er kun Kobber og Jern, alle handler de slet.

De äro allesamman affällige, vandrande förrädeliga; de äro allesamman förderfvad koppar och jern.

29 Bælgen blæser, af Ilden kommer kun Bly. Al Smelten er spildt, de onde udskilles ej.

Blåsbälgen är förbränd, blyet försvinner, smältningen är förgäfves; ty det onda är icke ifråskildt.

30 Giv dem Navn af vraget Sølv, thi dem har HERREN vraget.

Derföre heta de ock ett förkastadt silfver; ty Herren hafver förkastat dem.