Plaè 5
1 Rozpomeň se, Hospodine, co se nám děje; popatř a viz pohanění naše.
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Dědictví naše obráceno jest k cizím, domové naši k cizozemcům.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 Sirotci jsme a bez otce, matky naše jsou jako vdovy.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 Vody své za peníze pijeme, dříví naše za záplatu přichází.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 Na hrdle svém protivenství snášíme, pracujeme, nedopouští se nám odpočinouti.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 Egyptským podáváme ruky i Assyrským, abychom nasyceni byli chlebem.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Otcové naši hřešili, není jich, my pak trestáni po nich neseme.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Služebníci panují nad námi; není žádného, kdo by vytrhl z ruky jejich.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 S opovážením se života svého hledáme chleba svého, pro strach meče i na poušti.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Kůže naše jako pec zčernaly od náramného hladu.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Ženám na Sionu i pannám v městech Judských násilé činí.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 Knížata rukou jejich zvěšena jsou, osoby starých nemají v poctivosti.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Mládence k žernovu berou, a pacholata pod dřívím klesají.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 Starci sedati v branách přestali a mládenci od zpěvů svých.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Přestala radost srdce našeho, obrátilo se v kvílení plésání naše.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 Spadla koruna s hlavy naší; běda nám již, že jsme hřešili.
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 Protoť jest mdlé srdce naše, pro tyť věci zatměly se oči naše,
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 Pro horu Sion, že zpuštěna jest; lišky chodí po ní.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 Ty Hospodine, na věky zůstáváš, a stolice tvá od národu do pronárodu.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Proč se zapomínáš na věky na nás, a opouštíš nás za tak dlouhé časy?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Obrať nás, ó Hospodine, k sobě, a obráceni budeme; obnov dny naše, jakž byly za starodávna.
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 Nebo zdali všelijak zavržeš nás, a hněvati se budeš na nás velice?
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
