Jób 6
1 Odpovídaje pak Job, řekl:
Då tog Job till orda och sade:
2 Ó kdyby pilně zváženo bylo hořekování mé, a bída má na váze aby spolu vyzdvižena byla.
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 Jistě že by se nad písek mořský těžší ukázala, pročež mi se i slov nedostává.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Nebo střely Všemohoucího vězí ve mně, jejichž jed vysušil ducha mého, a hrůzy Boží bojují proti mně.
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Zdaliž řve divoký osel nad mladistvou travou? Řve-liž vůl nad picí svou?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Zdaliž jedí to, což neslaného jest, bez soli? Jest-liž chut v věci slzké?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Ach, kterýchž se ostýchala dotknouti duše má, ty jsou již bolesti těla mého.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Ó by se naplnila žádost má, a aby to, čehož očekávám, dal Bůh,
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 Totiž, aby se líbilo Bohu setříti mne, vztáhnouti ruku svou, a zahladiti mne.
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Neboť mám ještě, čím bych se potěšoval, (ačkoli hořím bolestí, aniž mne Bůh co lituje), že jsem netajil řečí Nejsvětějšího.
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Nebo jaká jest síla má, abych potrvati mohl? Aneb jaký konec můj, abych prodlel života svého?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Zdali síla má jest síla kamenná? Zdali tělo mé ocelivé?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Zdaliž pak obrany mé není při mně? Aneb zdravý soud vzdálen jest ode mne,
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Proti tomu, jehož lítostivost k bližnímu mizí, a kterýž bázeň Všemohoucího opustil?
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Bratří moji zmýlili mne jako potok, pominuli jako prudcí potokové,
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 Kteříž kalní bývají od ledu, a v nichž se kryje sníh.
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 V čas horka vysychají; když sucho bývá, mizejí z místa svého.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Sem i tam roztěkají se od toku svého obecného, v nic se obracejí a hynou.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 To vidouce houfové jdoucích z Tema, zástupové Sabejských, jenž naději měli v nich,
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 Zastyděli se, že v nich doufali; nebo přišedše až k nim, oklamáni jsou.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Tak zajisté i vy byvše, nejste; vidouce potření mé, děsíte se.
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Zdali jsem řekl: Přineste mi, aneb z zboží svého udělte darů pro mne?
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 Aneb: Vysvoboďte mne z ruky nepřítele, a z ruky násilníků vykupte mne?
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Poučte mne, a budu mlčeti, a v čem bych bloudil, poslužte mi k srozumění.
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Ó jak jsou pronikavé řeči upřímé! Ale co vzdělá obviňování vaše?
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Zdali jen z slov mne viniti myslíte, a převívati řeči choulostivého?
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Také i na sirotka se obořujete, anobrž jámu kopáte příteli svému.
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 A protož nyní chtějtež popatřiti na mne, a suďte, klamám-liť před oblíčejem vaším.
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Napravte se, prosím, nechť není nepravostí; napravte se, pravím, a tak poznáte, žeť jest spravedlnost v té řeči mé.
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 A jest-li na jazyku mém nepravost, neměl-liž bych, čitedlen býti bíd?
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
