Jób 29

1 Ještě dále Job vedl řeč svou, a řekl:

Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

2 Ó bych byl jako za časů předešlých, za dnů, v nichž mne Bůh zachovával,

Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

3 Dokudž svítil svící svou nad hlavou mou, při jehož světle chodíval jsem v temnostech,

Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

4 Tak jako jsem byl za dnů mladosti své, dokudž přívětivost Boží byla v stanu mém,

Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

5 Dokudž ještě Všemohoucí byl se mnou, a všudy vůkol mne dítky mé,

Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

6 Když šlepěje mé máslem oplývaly, a skála vylévala mi prameny oleje,

Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

7 Když jsem vycházel k bráně skrze město, a na ulici strojíval sobě stolici svou.

Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

8 Jakž mne spatřovali mládenci, skrývali se, starci pak povstávali a stáli.

Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

9 Knížata choulili se v řečech, anobrž ruku kladli na ústa svá.

Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

10 Hlas vývod se tratil, a jazyk jejich lnul k dásním jejich.

Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

11 Nebo ucho slyše, blahoslavilo mne, a oko vida, posvědčovalo mi,

Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

12 Že vysvobozuji chudého volajícího, a sirotka, i toho, kterýž nemá spomocníka.

Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

13 Požehnání hynoucího přicházelo na mne, a srdce vdovy k plésání jsem vzbuzoval.

Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

14 V spravedlnost jsem se obláčel, a ona ozdobovala mne; jako plášť a koruna byl soud můj.

Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

15 Místo očí býval jsem slepému, a místo noh kulhavému.

Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

16 Byl jsem otcem nuzných, a na při, jíž jsem nebyl povědom, vyptával jsem se.

Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

17 A tak vylamoval jsem třenovní zuby nešlechetníka, a z zubů jeho vyrážel jsem loupež.

Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

18 A protož jsem říkal: V hnízdě svém umru, a jako písek rozmnožím dny.

Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

19 Kořen můj rozloží se při vodách, a rosa nocovati bude na ratolestech mých.

Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

20 Sláva má mladnouti bude při mně, a lučiště mé v ruce mé obnovovati se.

Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

21 Poslouchajíce, čekali na mne, a přestávali na radě mé.

De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

22 Po slovu mém nic neměnili, tak na ně dštila řeč má.

Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

23 Nebo očekávali mne jako deště, a ústa svá otvírali jako k přívalu žádostivému.

De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

24 Žertoval-li jsem s nimi, nevěřili; pročež u vážnosti mne míti neoblevovali.

Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

25 Přišel-li jsem kdy k nim, sedal jsem na předním místě, a tak bydlil jsem jako král v vojště, když smutných potěšuje.

När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.