Job 24
1 Zašto Svesilni ne promatra vremena, a dane njegove ne vide mu vjernici?
Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?
2 Bezbožnici pomiču granice, otimaju stado i pasu ga.
Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;
3 Sirotama odvode magarca, udovi u zalog vola dižu.
de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.
4 Siromahe tjeraju sa puta; skrivaju se ubogari zemlje.
Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.
5 K'o magarci divlji u pustinji zarana idu da plijen ugrabe: pustinja im hrani mališane.
Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.
6 Po tuđem polju oni pabirče, paljetkuju vinograd opakog.
På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.
7 Goli noće, nemaju haljine, ni pokrivača protiv studeni.
Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.
8 Oni kisnu na planinskom pljusku; bez skloništa uz hrid se zbijaju.
Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.
9 Otkidaju od sise sirotu, ubogom u zalog dijete grabe.
Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.
10 Goli hode, nemaju haljina; izgladnjeli, tuđe snoplje nose.
Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.
11 Oni mlina za ulje nemaju; ožednjeli, gaze u kacama.
Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.
12 Samrtnici hropću iz gradova, ranjenici u pomoć zazivlju. Al' na sve to Bog se oglušuje.
Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.
13 Ima onih koji mrze svjetlost: ne priznaju njezinih putova niti se staza drže njezinih.
Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.
14 Za mraka se diže ubojica, kolje ubogog i siromaha. U gluhoj se noći lopov skiće [16a] i u tmini provaljuje kuće.
Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.
15 Sumrak žudi oko preljubnika: 'Nitko me vidjet neće', kaže on i zastire velom svoje lice.
Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: "Intet öga får känna igen mig", och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.
16 [16b]Za vidjela oni se skrivaju, oni neće da za svjetlost znaju.
När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.
17 Zora im je kao sjena smrtna: kad zarudi, silan strah ih hvata.
Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.
18 Prije nego svane, on već hitro bježi kloneći se puta preko vinograda. Njegova su dobra prokleta u zemlji.
"Men hastigt", menen I, "ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.
Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat. (Sheol h7585)
20 Zaboravilo ga krilo što ga rodi, ime se njegovo više ne spominje: poput stabla zgromljena je opačina.
Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.
21 Ženu nerotkinju on je zlostavljao, udovici nije učinio dobra.
Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan."
22 Al' Onaj što snažno hvata nasilnike, ustaje, a njima sva se nada gasi.
Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;
23 Dade mu sigurnost, i on se pouzda; okom je njegove nadzirao staze.
han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.
24 Dignu se za kratko, a onda nestanu, ruše se i kao svi drugi istrunu, posječeni kao glave klasovima.”
När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.
25 Nije li tako? Tko će me u laž utjerat'? Tko moje riječi poništiti može?”
Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?
