Joba 30
1 Tedae a kum la kai lakah aka noe long khaw, kai taengah luem uh coeng. Te rhoek kah a napa pataeng ka boiva kah ui taengah khueh ham ka hnawt lah mako.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Amih kut dongkah thadueng khaw kai taengah metlam a om? Amih te a hminkhah lamni a paltham.
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 Vaitahnah neh khokha rhamling lamkah, pumhong loh hlaem vaengah, khohaeng neh imrhong kah rhamrhae te a cilh.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 Tangpuem dongkah baekkoi te a hlaek uh tih, a buh la hlingcet yung a khueh.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 A nam lamloh a haek uh tih, amih taengah hlanghuen bangla a o uh.
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 Soklong cakhom kah laipi neh thaelsawk khui ah kho a sak.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 Tangpuem khuiah pang uh tih, lota hmuiah poem uh.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 Aka ang ca rhoek neh ming mueh ca rhoek ni khohmuen lamloh a hawt uh.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Te dongah amih kah rhotoeng la ka om coeng tih, amih taengah ol la ka om.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 Kai aka tuei rhoek tah kai lamloh lakhla uh tih, ka mikhmuh ah timtui khaw tuem uh pawh.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 A lirhui lakah ka lirhui he pawl coeng. Te dongah kai he m'phaep tih, ka mikhmuh ah kamrhui han tueih uh.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Bantang kah hlangyoe aka tlai loh ka kho a kalh. Amih kah rhainah caehlong te kai taengah a picai uh.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 Ka talnah khuiah ka hawn a mak uh tih, amih aka bom pawt khaw hoeikhang uh.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 A puut aka len bangla ael uh tih, a khohli rhamrhael hmuiah paluet uh.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Kai soah mueirhih pai tih, khohli bangla ka moeihoeihnah a hloem vaengah, kai kah khangnah te khomai bangla a yah.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 Kai lamloh ka hinglu a kingling coeng tih, phacip phabaem khohnin loh kai n'tuuk.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Khoyin ah ka rhuh te ka pum dong lamloh a cueh. Kai aka thuek he a dim moenih.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 Thadueng cungkuem dongah ka pueinak a phuelhthaih tih, ka angkidung te rhawnmoep bangla ka vah.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 Kai he dikpo khuila n'dong tih, laipi neh hmaiphu bangla n'thuidoek.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Na taengah bomnah kam bih dae kai nan doo moenih. Ka pai akhaw kai he nan yakming moenih.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Kai soah a muen la na poeh tih, na ban thaa neh kai nan konaeh thil.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Kai he khohli dongah nan phueih. Kai nan ngol thil vaengah kai nan paci sak tih, lungming cueihnah a yawn.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Mulhing boeih kah tingtunnah im la, dueknah neh kai nan mael sak ham khaw ka ming.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 A yoethaenah khuiah bombihnah a yaak vaengah, kut aka thueng he lairhok dongah a om moenih.
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Khohnin a mangkhak dongah ka rhap tih, khodaeng dongah ka hinglu a omdam moenih.
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 A then ka lamtawn vaengah boethae ha pawk. Vangnah te ka ngaiuep vaengah a hmuep ha pai.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Ka bung he tlawk tih a kuemsuem moenih. Kai he phacip phabaem khohnin loh n'doe.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 Khomik a tal dongah maelhmai a hmuep la ka cet. Hlangping neh ka pai tih bomnah ka bih.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 Pongui kah a manuca neh, tuirhuk vanu kah a hui la ka om.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 Ka vin khaw kamah dong lamloh mu tih, ka rhuh khaw kholing neh tlum coeng.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 Ka rhotoeng te nguekcoinah la, ka phavi rhah ol la poeh.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
